Jag hoppas att ni inte tröttnat på att titta in i min blogg eftersom jag inte skrivit något nytt på ett tag!? Det kan bara förklaras med ett ord: bebis! Jag har fullt upp, men mest på gott!
Vi har något så när funnit oss i den nya situationen att vara föräldrar till två! Men stundtals är det jobbigt med tvååringen som vill vara med lillebror hela tiden och inte förstår när han visar sin kärlek lite för hårt. Men det syns på honom att han tycker mycket om lillebror och att han är mån om honom. Alfred går på dagis full tid till dess att Vidar är en månad, därefter får han gå 15/timmar per vecka. Det kan han behöva så att han får leka och springa av sig lite.
Just nu passar jag på att vila och lära känna vår lilla nya familjemedlem, därför har det inte blivit så mycket sytt, däremot försöker jag ta mig tid att sticka lite då och då. Men jag längtar efter att få sätta mig och sy!
Som jag skrev i det tidigare inlägget ska jag berätta lite hur lilla Vidar kom till världen. Som ni vet gick jag med pinvärkar hemma under några dagar. Till sist åkte vi ändå in och jag begärde att inte få bli hemskickad, detta var onsdag den 2/4 på kvällen. Farfar och hans fru kom och passade Alfred och vi åkte in. Det visade sig då att jag inte hade tillräckligt starka värkar samt att jag bara var öppen 2 cm. Vi blev erbjudna att stanna kvar över natten och jag fick EDA bedövning för att kunna få sova. Men EDA:n hjälpte föga, precis lika dåligt som den tog med Alfred. Jag hade ont under hela natten ändå. Däremot visade det sig att jag var öppen 4 cm på fm den 3/4 och att livmodertappen var helt mogen. Man bestämde síg då för att ta hål på hinnorna eftersom värkarna fortfarande var dåliga. Därefter tilltog värkarna mer. Men efter det började Vidars hjärtljud gå ner rejält vid varje värk samt försvann helt ibland.
Man beslutade därför att ändra läge på mig men inget hjälpte. Då gick man in och skulle ta ett prov från hans huvud för att se hur han mådde. Läkaren upptäckte då att navelsträngen låg klämd mellan hans huvud och bäckenutgången, vilket betydde att han inte fick tillräckligt med syre ju längre ner han kom.
Då blev allt helt plötsligt väldigt akut. Förlossningssalen fylldes med folk och man beslutade för att göra ett försök och gå in i mig och får bort navelsträngen samt putta upp honom, skulle det inte lyckas fick vi veta att man skulle bli tvungen att katastrof snitta mig.
Jag blev skiträdd och skakade i hela kroppen, men gjorde som de sa. Man tippade mig med huvudet neråt i sängen, och jag fick bricanyl som tog bort värkarna. Sedan tryckte en läkare in hela sin hand i mig samtidigt som någon annan tryckte på magen och någon annan gjorde ultraljud. Det gjorde så förbannat ont att jag bara skrek, men ingreppet lyckades och navelsträngen hamnade rätt. Därefter höll de mig under observation innan man gav mig värkstimulerande igen. När sedan väl värkarna kom igång igen med hjälp av dropp gick allting jättefort vilket jag var glad för eftersom jag kände att jag höll på att tappa kontrollen när de sa att jag bara var öppen 6 cm efter att värkarna satt igång.
Men då fick jag någon jävlar anamma kraft in i mig och tänkte att nu ska den ut och jag ska ha massor av lustgas! Vidar föddes så till slut den 3/4 klockan 16:12.
Jag grät av lycka när allt var klart, och kände genast att någon mer förlossning det ska jag då aldrig göra!
